Stressfiske i Sandasjön

- Jag kommer hem till kvällen, var det sista jag sade när jag gick kl 10. Efter lite proviantering och bussfärd står jag vid Sandasjön (ESFK:s P&T i Nacka/Älta). Då ringer telefonen: sambon måste iväg på grund av något familjeskäl. har precis löst fiskekort och fiskedagen har blivit reducerad till en timme och fyrrtioåtta minuters fiske...

Första platsen: bryggan. Det blåser motvind. På med en egenknuten sjunkande historia. Ingenting händer. Efter ett tag slutar det blåsa och det vakar hela tiden omkring mig. Men vad kan det vara som de tar på. Svaret kommer i form av en fjädermygga som landar på min näsa. Ok. På med en liten svart sak. Efter en massa kastande slurpar det till vid min fluga. Jag lyfter spöt och kännar de karakteriska darrningarna från fast fisk. Fisken kommer till ytan och visar sina, lika karakteriska, röda fenor. En mört! Här har jag fiskat i fyrtio minuter. Det är bara lite drygt en timme kvar av min fiskestund. Och jag har fått en MÖRT!

Alltså, de små vaken som jag har sett hela tiden runt mig är troligen mört. Inte små regnbågar, bäckröding eller vad jag suggererat mig att tro. Nä, det är de eländiga små vitfiskarna. Medan jag räknar ut kilopriset på den lilla fisken byter jag fiskeplats.

Andra platsen: klipphällen. Jag småspringer genom granskogen, väl medveten om att mitt exklusiva loop-spö (8' adventure) kan komma att knäckas i vilket ögonblick som helst. Jag ska fiska, till varje pris.

Ringer hem och undrar om det kanske möjligen anmält sig någon barnvakt? Nehej, inte det. Ok, vi ses, puss... Piss. Efter några steg i lerpölarna kommer jag fram till klipphällen och försöker smyga mig ut. Det är inte lätt när man i själva verket bara vill piska ut flugan. Då börjar det blåsa. Fanken. Väntar. Kanske en ny fluga? Hmm, en liten myggimitation med fallskärmshackel. Mina fingar darrar betänkligt när jag fäster knuten. En svettdroppe letar fram längs näsroten. När jag tittar upp är sjön blank. Ett kraftigt plask hörs bortifrån den andra udden. Rycker till och fäster hela min uppmärksamhet på den lilla familjen vars treåring står och hivar stenar i sjön. Nåja, koncentration. Lugn. Nu kastar jag ut. Efter en kvart infinner sig ett lugn på fiskeplatsen. Solen kommer fram och vaken tilltar. De små fjädermyggorna samlar sig runt min fluga där den ligger på ytan. Verkar vara ett gott tecken. Sneglar lite på klockan då och då och konstaterar att det fortfarande är en halvtimme kvar tills jag måste bryta upp.

Då händer det. Strax intill flugan ser jag en plogformad våg - därefter slurpar det till och fisken sitter fast. Trots att den är liten hoppar den flera gånger. En regnbåge. Väl hemma stannar vågen på 415 gram, väl i stil med de där man hittar i fiskdisken. Nåja, upp kommer fisken. Efter lite samtal med sambon enas vi om att jag kan kasta några kast till innan jag måste springa till bussen. Alltså springer jag genom skogen, med ryggsäck och spöfodral. Svetten lackar, men fasiken. Det var det värt!